Lindy Hop, namngiven efter svenskättlingen och ensamflygaren Charles Lindbergh, är swingmusik i förkroppsligad och ofta akrobatisk form. Den föddes i slutet av 20-talet och kulminerade under årtiondena därefter. I Sverige kallades dansen förr ofta för Jitterbug och ansågs av dåtidens kulturskribenter som varandes moralupplösande och allmänt opassande för det nordiska kynnet. Charleston i autentisk och harlemsk form är hastig och horisontell. Den slog igenom i broadwayproduktionen Runnin' Wild 1923 och spred sig därefter upproriskt världen över. Till Europa lär dansen ha kommit med Josephine Baker och hennes bananprydda och barbröstade version i Paris på Folies Bergères. Stepp är dans i perkussionistisk färg och form. Rötterna finns att härleda någonstans i kultursyntesen mellan framförallt afrikaner och britter i USA under senare delen av 1800-talet. Dansen, som fram till åren kring 1950 var ett måste för de flesta teatrar och nattklubbar med självaktning, är synlig och extrovert men också djupt detaljerad och känslig. Black Bottom (engelska för "svart gyttja", med syftning på Mississippis stränder) hänger intimt samman med androgynt tvåfärgade skor och dekadenta småklubbar draperade med djungelmotiv och tjutande trumpeter. Al Capone lär ha tyckt om den även om han personligen sällan sågs på själva dansgolvet. I övrigt har den enligt litteraturen ett visst släktskap med andra samtida modedanser av typen Shimmy och Shuffle.